Elias Arvidsson
Debututställning, Galleri Vox, till 30 okt.

Måleri som hemvist för det djupast personliga och hemlighetsfulla genomsyrar Elias Arvidssons debututställning på Galleri Vox. I flera bilder syns schematiskt målade människofigurer fångna i hoppande rörelser, som ögonblicksbilder, kanske själva den okontrollerade tanken som svävar fritt mellan avsikt och fullbordan. Elias Arvidsson skriver i utställningsbladet om idén att fånga ögonblicket då tanken och kroppen jobbar parallellt med nuet, då vi är koncentrerade i våra kroppar och inget annat får plats.

Elias Arvidsson, Vadet, kol och akryl.

I ”Tre hoppande mot grönt fält” svävar tre figurer i baddräkter över ett vidsträckt fält som påminner om öde öken eller sandstrand. Bilden kunde vara ett förenklat och genomskinligt minne från en oskuldsfull barndom, om det inte vore för den abstrakta silhuett som reser sig i förgrunden. Där slingrar sig färgrika organiska former om varandra likt inälvor, blodomlopp, nervbanor, men kanske är det bara fantasins eller målandets oväntade möjligheter det handlar om. Mot den bleka och torra bakgrunden ställs det färgstarka och okontrollerade, som en blixtsnabb tanke om drömmen, poesin, det oförklarliga. I en mera geometrisk målning, ”Interiör med grönt rum”, är det rumsliga perspektivet bråddjupt förstärkt, från en svart rispig vägg i förgrunden till ett par ljusa små rum längst bort med två antydda naturalistiska tavlor på väggarna. Interiören är annars helt öde, badande i ett blekt rosa ljus, kanske ett minne från en skola, en institution, eller bara en tankens konstruktion av en lokals gåtfullhet.

Det är lätt att se släktskap med surrealismens skenbart ödsliga rum och landskap i flera av målningarna. Men det är rum som öppnats som en lekpark där också andra stilar eller stilbrott kan mötas. Det slår mig inför ”Mönster och öken”, den kanske märkligaste av målningarna. Som i en utställning uppradas en stor mängd rektangulära underliga klossar som liknar transistorradior eller bandspelare, strax bakom paraderar i flera led snäckor efter varandra i olika former och färger, och ovanför svävar tre stora splittrade högar av smala trästickor eller brädansamlingar. Även här är fonden snustorr med förgrunden nästan förgylld av vackra mönster och mångfacetterat färgspel. Det är inte svårt att se spår av både Salvador Dali och Gustav Klimt på den här stranden. På ett annat håll, i ett par små målningar kristalliserar Elias Arvidssons sitt sätt att möta och måla av upplevelser, förtätat och lustfyllt. Den ena, ”Utflykten”, där ungdomar kastar sig utför en brant gräsmatta som lika gärna kan vara en flik av en abstrakt synvilla. Den andra, där de rör sig fångna eller fria i ett oregelbundet mönster av bubblor eller skyddsrum i ”Pappersflygplan”.

Upptäckarglädjen i utställningen verkar handla om både minne och måleri, där bägge faktorerna vill bli tyglade och inordnade i något slags sammanhang. Det poetiska berättandet är avgörande, den ambitiösa och svåra utmaningen att gestalta det undflyende och drömska. Det är otvivelaktigt personligt och fantasimättat, men det som mest ger intryck på mig är att det rör sig om försök till måleri med ett mod och känslighet i färg och komposition som det är sällan man möter. Så passa på att fram till sista oktober kolla en mångsidig debut på Galleri Vox!

Text och foto: Jan K Persson
2010-10-25